måndag 7 oktober 2013

DONATIONSVECKAN

Det här skrev jag 27 Juli 2010, fyra veckor innan vi fick det efterlängtade samtalet om att det fanns en passande lever till min sambo.

Jag kan själv höra min frustration, min rädsla för att förlora honom och min förtvivlan.

Vi hade turen att få en tranplantation, den turen är inte alla förunnad.

 

tisdagen den 27:e juli 2010

Tankar

När man har en nära och kär anhörig som har en svår sjukdom, så kommer oxå många tankar.

Min Jaja behöver en ny lever för att överhuvudtaget överleva. Det finns inga mediciner som kan förlänga hans liv, bara en ny lever, ingenting annat än en ny lever. Det finns inga andra alternativ än en transplantation. Det vet vi alla och även de som läser min blogg oavsett om de känner oss eller inte känner oss.
Ändå finns det människor som säger till mej,

  • nu måste det väl ända vara hans tur att få en lever,
  • märkligt att han inte har fått en lever ännu,
  • hur länge ska han få vänta

Hur kan man fråga något så urbota dumt, hur kan ni som känner oss och alla andra ställa en sådan dum fråga, när ALLA vet att det behövs transplantation och för attALLA de här människorna som är i behov av ett organ ska överleva behövs enTRANSPLANTATION och för att få en TRANSPLANTATION, måste andra människor ställa SITT ORGAN TILL FÖRFORGANDE.

Enklare än så är det inte.

Därför ställer jag mej den här frågan: "varför ska det vara så svårt att anmäla sej till donationsregistret och anmäla sej medans man själv finns i livet"

Eller ställ dej själv den här frågan; "Skulle jag själv vilja ha ett organ för att någon av mina närmaste, barn/man/fru/sambo eller någon annan du älskar, ska få livet åter??"

Svarar du ja på den frågan, då är det bara att gå in på Donationsregistret och anmäla dej, direkt.

Med detta vill jag bara säga, Ni som inte har anmält er, ställ inte några urbota dumma frågor, ang transplantationer, i allafall inte till mej.

För när jag får frågor från de som jag känner och som jag vet, inte har anmält sej till Donationsregistret, det betyder för mej att de här människorna bryr sej överhuvudtaget inte i att andra människor dör pga av organbrist

1 kommentar:

Anonym sa...

Vad tiden går fort. Jag minns när jag anmälde mig man fick verkligen leta efter information och inte fanns det internet att ta till heller. Tror jag hittade det på apoteket lite undanskymt sådär. Klart man ställer upp! Alla borde. Ha det gottnu ska jag ut och skrapa rutan första snön har fallit och ja jag tycker det är mysigt med snö fast man får ta det försiktigt på vägarna. Kram ingela åqvist