Det här skrev jag

dn 23 Juli 1010, en månad innan, vi fick det efterlängtade samtalet, att en lever fanns.

"JAHA, då var det
dags för ambulansfärd nummer två, den här månaden. Jaja blev sämre och jag fick ringa ambulans. Jag kommer att åka till Jaja när han har kommit till en avdelning.



Ambulanssköterskan påpekade att han hade låg andningsfrekvens, att han andas dåligt det har jag sagt till om för flera månader och ingen har tyckt som jag.


Jaja och jag har kommit överrens om att vi ska göra på det här sättet, att jag åker in när jag vet vilken avdelning han ligger på, istället för att vara på en akutmottagning men någon som ändå inte vet om i fall jag är där eller inte. Självklart åker jag in och hälsar på men kommer inte att sitta där hela dagarna som jag brukade att göra.


Jag har min egen sjukdom att ta hand om oxå och jag behöver ha krafter när Jaja kommer hem!"

Det här var den enda gång Jaja åkte själv med ambulansen, jag valde att stanna hemma.

Redan när jag såg ambulansgubben, kände jag att det var nåt som inte stämde. Jag skulle ha lyssnat på magkänslan. Jaja blev slagen av ambulansgubben och fick en spricka i revbenet. När man är i koma som Jaja var, förvirrad och desorienterad betyder inte att man inte minns vad som händer runt omkring, han var väl medveten om vad som skedde.

Vi gjorde en anmälan men det var som vanligt "ord mot ord". Anmälan ligger vilande och vi är alldeles säkra på att vi är inte de enda som råkat ut för denne galning.

De skador han hade på revbenet visade sej komma ifrån ett slag och det var ingen skada som var orsakat av att han ramlat omkull.

Efter detta vågade jag aldrig skicka honom med ambulans ensam. Det var första och sista gången han fick åka själv.