Jag har sovit uruselt i natt!
Jaja har inte mått bra och han har pustat och stånkat hela natten, han har haft mycket ont i sin mage både på leversidan och mjältsidan! Det är vanligt att de förstoras och blir ömma när levern inte fungerar bra! Antagligen blir det ett tryck på lungorna och därför han andas ansträngt!
När jag märker att han inte mår bra, så blir jag jätteorolig, jag vågar inte slappna av! I och med att jag hör dåligt så är jag rädd för att jag inte ska vakna om något händer!
Tur är att vi ska till KS Huddinge i morgon på treveckors undersökning och där de ska höra hur han mår! Jaja börjar på att tappa humöret och han känner själv att han orkar mindre och mindre! Han vill att en operation ska bli utav, men det är organbrist och väntan är nog lång!
Han sa igår till mej, han vet hur det blir när vi kommer dit, en massa blodprover tas och sen prata med doktorn. Jaja berättar hur han mår, att han känner själv att han blir sämre och sämre! Klådan är intensiv och tröttheten olidlig! Läkaren kommer då att klappa honom på benen och säga: “att du måste hjälpa till själv att hålla dej frisk”!
Ja, det är lätt att säga när man har en sjukdom som med tiden gör att du blir sämre och sämre! Men det är viktigt att han håller sej frisk oxå, promenader, äter bra och sköter sin mage!
Tänk om de bara visste och det vet de nog oxå, hur mycket de anhöriga oxå lider och oroas! Peppa honom när det hoppet försvinner, hjälpa till med mediciner, se till att han kommer ut på promenader, ser till att han får mat i sej! Det är inte bara att leva ett vanligt liv, sen alla begränsningar! Jag vill inte framstå som nån superwoman!!
Jaja är mitt liv och jag kan inte tänka mej ett liv utan honom!
Jag är så glad att jag har min läkare att gå till och spy ut lite galla! Det borde tas upp redan vid utredningen för en levertransplantation att vi anhöriga borde få någon att tala med, obligatoriskt, helt enkelt! Det är inte lätt för en människa att kunna bära allt detta själv!
Min största fasa är att han inte ska få en transplantation i tid!
Jag läste på internet att Sverige skulle kunna göra mera transplantationer än de som görs varje år! Men att det behövs mer utbildad personal, som kan nå ut till de anhöriga som har nära och kära som ligger för döden eller hastigt avlider och kan informera om just donation! Men det är är oxå svårt, att ta till sej något sådant!!
Vet inte om det fortfarande är så???
Viljan till donation finns, men till att att ställa sej till förfogande på donationsverket, det är jättesvårt!
För ett organ vill alla ha om de skulle hamna i en situation , där det inte finns något annat alternativ för att överleva, men att ge, det är något som är otroligt svårt!
För vore det inte det vackraste du skulle kunna göra för en annan människa, att ge livet tillbaka!
