Det slog mej

idag att, vi går in i Augusti månad och det är snart höst.

Ännu värre, det är bara 4,5 månader kvar till Julafton och tills dess hoppas jag att vi har fått en ny lever.


För mej har tiden stått stilla och jag kan inte fatta att både våren och sommaren på något sätt har smugit förbi utan att jag märkt det. Idag hajade jag till och funderade på hur i helskotta, det kan vara Augusti.

Ända sedan vi kom på väntelistan har tiden stått stilla.


Min Jaja är helt otrolig, under den här tiden har han ALDRIG och jag menar ALDRIG, klagat eller blivit djupt deprimerad, utan hållit humöret uppe.


Märkligt att det alltid finns lite krafter undanstoppat, för att klara av svårigheter. När man står där och tänker, "jag klarar inte detta" så finns det någonstans lite kraft och ork över.

Själv har jag märkt att jag måste ta det extra lugnt, vi bara är med varandra Jaja och jag och håller oss medvetet undan människor, mycket dels för att inte få någon infektion. Jag själv undviker ställen där det är mycket folk, jag orkar inte med människor utan vill bara vara i fred. Jag har kännt mycket av min panikångest (som jag inte kännt av på bra länge) och igår fick jag känna av den.

Vi var och handlade och Jaja skulle ha sin älskade Brylekräm som naturligtvis fanns längst in i affären. Mitt inne i affären kände jag att allt snurrade, jag fick svårt att andas och kallsvettades, höll mej krampaktigt i en lagerhylla, för när jag får min ångest så känns det som om jag sakta men säkert stryps eller att jag faller ner i en stor mörk grop.

Den här känslan är inget vidare trevlig.