01.30 kom det efterlängtade samtalet

Jag går och lägger mej runt 00.45 och strax därefter kommer Jaja, vi ligger och småpratar och Jaja säger till mej: “Vad tror du händer om koordinatorn ringer och säger “att det finns en lever, nu när jag har så ont i ryggen och armen”?. Han ramlade när han skulle stänga ytterdörren i lördags.  Klart, du blir opererad, säger jag, det där är ju en muskelsträckning och inte en infektion.

01.30 ringer telefonen och jag svarar, en kvinna presenterar sej som Nadin, säger att hon är koordinator på Huddinge Sjukhus och undrar om Jaja finns i närheten och säger att det troligtvis finns en lever som passar. Hon avslutar samtalet med att hon ska ringa efter en taxi och sen ringa upp igen för att tala om vilken tid, taxin kommer. Koordinatorn ringer upp igen kl 01.45 och säger att 02.15 kommer  en Taxin och hämtar upp oss på vår adress.

Vid Huddinge Akutmottagning går vi av, anmäler oss och går sen till Röntgen för en lungröntgen. När röntgen är gjord, kommer en sköterska och hämtar oss och vi kommer till avd K89.

Tiden gick så snabbt, vet inte hur timmarna flög iväg. En läkare kommer in till oss och säger att transplantationen blir inte förrän kl 15.oo.

Runt elva känner jag att jag behöver lite mat i magen, frågar sköterskan om jag hinner äta lunch. Inga problem, svarar hon, hon tar mitt mobilnummer och jag ska till att gå, då kommer en annan sköterska och säger att Jaja ska rullas in för operation, kl 11.30. Vilken tur att jag inte hann att gå!

Jag får följa med till dörrarna, där säger vi hej då till varandra och att vi ses snart igen.

Det är så många tankar som far i mitt huvud och det här är så stort och mäktigt att jag inte kan greppa den här känslan, eller rättare sagt förklara hur jag känner!

De sista månaderna har varit tuffa, med leverkomor, ibland två stycken/månad, ambulansfärder, oro, rädsla, vanmakt, frustration och sist men inte minst ilska.