Har nyss

ringt till områdeskillen och lämnat ett meddelande om att hantverkaren inte kom igår. Inget besök av dom blir det idag heller, vi ska till Karolinska sjukhuset, ett heldagsbesök.

Imorgon är det fredag och då kommer det definitivt inga hantverkare. Fast det här arbetet tar säkerligen inte mindre än en timma att utföra. Hur jäkla svårt kan det vara egentligen.

Vilka skitnödiga pellar som lämnar halvdana jobb.

Idag är det röntgen av Jajas lungor, efter TBC testet så fick vi reda på att han har TBC latent i kroppen och nya rön visar, att TBC:n kan bryta ut på nytransplanterade pga av alla starka mediciner som sänker ner immunförsvaret enormt. Nästa vecka ska vi träffa en infektionsläkare som avgör om Jaja ska behandlas nu eller efter transplantationen, de här medicinerna kan slå ut magen rejält, men det fanns visst några att välja på. Egentligen borde han äta innan, mest logiskt, tycker jag (men jag är ingen läkare). Men det är klart han är i så dåligt skick nu, att ev en medicin som slår ut magen totalt, kan försämra hälsan radikalt.

Ett samtal skulle inte vara helt fel, Jaja är i behov av en lever, snarast. För inte blir han friskare, däremot sämre för var dag som går. Det är två personer i snitt som transplanteras på KS i Huddinge, alltså är det bara 14 st som har opererats sedan Jaja kom på väntelistan, vi har varit på listan i snart 7 månader.

Jag önskar ingen den här våndan och alla andra känslor som finns med i den här väntan. Att slitas från hopp till förtvivlan och att som anhörig se sin nära och kära, försämras är oerhört svårt.

CARPE DIEM