Att gå vidare

Jag har suttit här och läst om de familjer som miste anhöriga i Tsunami katastrofen! Läste om kvinnan som förlorade 3 st av sina barn och hur hon inte tyckte att uttrycket “tiden läker alla sår” stämmer! Jag kan inte göra annat än att hålla med henne!

Det är något fruktansvärt som hänt som gjort att man är tvungen att att acceptera något som man inte kan rå på! Helt plötsligt tror inte jag heller på att “tiden läker alla sår”!När man varit med om något fruktansvärt så finns det där inne någonstans, man lever vidare, men det finns där ändå! Något som man inte kan bli helt befriad ifrån!

Läste oxå om familjen som klarade sej! Lite för enkelt att säga, “att vi tänker inte speciellt mycket på det som hände, vi har bearbetat detta”! Det är säkert en försvarsmekanism, för att slippa tänka! Ja, det är klart, de känner ju en oerhört lättnad över att de alla är i livet, men livet har säkert förändrats radikalt för den här familjen oxå!

De känner nog en oerhört tacksamhet för livet, att de lever och får ha varandra! När man har allt detta som de andra familjerna saknar och tomheten, tror jag inte att man riktigt ändå kan sätta sej in i hur de här människorna känner! Man är så omhuldad av sin lycka att vara tillsammans och få vara det, att man säkert förtränger mycket!

Jag är säker på att jag skulle få gå i terapi pga att lyckan, över att få ha min familj i livet, skulle få mej att framkalla rädsla för att mista mina nära och kära!

För hur många människor är det som minste någon anhörig, föräldrar som miste barn, barn som miste föräldrar, de som miste allt, de som redan var fattiga blev ännu mera fattiga!

Befolkningen på ön, hur ser deras liv ut idag, det var inte bara svenskar som blev drabbade??? Utan den är katastrofen drabbade just människan !